Det var kärleken som förde doktoringenjören Arthur Schwalbe till Finland. Han träffade sin finländska fru Agda Stålström på en kurort i Chamonix i Frankrike.
– Som för svenska kungen, så klickade det till för dem. Agda telegraferade hem till sin syster i Finland, att nu har hon hittat sitt livs man. De kom att gifta sig och flytta till Finland, för han ville bli jordbrukare här, berättar Magnus Westerholm.
– Agda Stålström kom från en mycket välbärgad släkt, flikar Barbro Westerholm in.
Efter en tid fick det unga paret ett meddelande av systern, att det fanns en gård till salu ungefär 60 kilometer från Helsingfors.
År 1923 blev familjen Schwalbe ägare till Brännbollstad, som då till arealen var nästan tre gånger så stor som den är i dag.
Gården hade tillhört Fagervik som i dessa tider avyttrade en del mark. Förutom Brännbollstad, köpte Schwalbe upp några granngårdar och senare förvärvade han även några mindre fastigheter i Sjundeå.
– Kanske var han så förutseende under kriget att han skaffade dem med tanke på koloniseringen av Karelen så att Brännbollstad inte skulle behöva spjälkas upp, funderar nuvarande husbonden Kristian Westerholm.
Jorden brukades hela tiden
Det mesta som Magnus Westerholm vet om gården har han fått höra av folk som jobbade där.
År 1955 flyttade han som barn med sin familj till Brännbollstad gård, som Ingå kommun hade köpt tillbaka av Sovjetunionen då det blev möjligt.
– Jag minns ännu hur det luktade öde hus då det stått obebott så länge, erinrar han sig sitt första minne av mangårdsbyggnaden.
Efter det har den varit i familjen Westerholms ägo, i dag är det sonen Kristian som driver gården.
Åren mellan Schwalbes flykt och Westerholms era var den under sovjetisk förvaltning, men hela tiden bedrevs där lantbruk.
De flesta som jobbade på gården var finländare från trakten. De jobbade under en nitisk rysk förvaltare, Nikitin.
– Om honom vet man att han hade en stor schäfer som följde honom vart han än gick, och han gick alltid omkring med en pistol i hölstret, berättar Magnus Westerholm.
Grönbete för mindre bemedlade familjers barn
En tid fungerade huvudbyggnaden också som barnhem för mindre bemedlade barn, vars föräldrar hade politiska kontakter på vänsterkanten.
De fick komma ut på grönbete och göda upp sig. I en pamflett som Kristian Westerholm har på bordet framför sig får vi veta att det var föreningen Parasta Lapsille, som ordnade vistelserna. I broschyren står att alla barn förtjänar semester.
– Jag har hört att barnen vägdes när de kom och sedan när de åkte hem igen, berättar Kristian Westerholm.
Hade de lagt på sig några kilo var allt väl.
Några arbetsläger var det inte fråga om, gårdens verksamhet bedrevs vid sidan om som normalt.
Medlemmar från föreningen, som ännu finns, har också varit och hälsat på efteråt, även om de i dag har verksamhet på annat håll.
Innovativ lantbrukare
Men för att återgå till tiden för Sovjeteran, så hade Arthur Schwalbe namn om sig att vara en driftig man som utvecklade jordbruket med stor precision.
– Bland annat täckdikade han markerna enligt en standard som påminner om dagens, men med betydligt enklare redskap, berättar Kristian.
Schwalbe lät också bygga den ursprungliga delen för gårdens karakteristiska ladugård, som på den tiden var väldigt modern med teknikaliteter som få sett i Finland på den tiden.
Kristian Westerholm berättar att det alltsedan Schwalbes tid funnits mjölkkor på gården.
– Det är klart, att mjölkproduktion så startar man inte och avslutar man inte med en fingerknäpp, utan det är ju långsiktiga satsningar. Här har alltid funnits djur som man kunnat jobba vidare med.
Schwalbe anlade också en park på norra sidan av mangården som i dag växt till en skog.
Konstälskande godsägare
Arthur Schwalbe var känd som en sträng man, som ändå var rättvis och förtjust i ungdomar, de var alltid välkomna på gården.
Han och hustrun Agda Schwalbe fick inga egna barn.
En anekdot som Magnus Westerholm fått höra är hur Schwalbe efter arbetsdagens slut och kvällsvarden bjöd in praktikanterna i musikrummet för att lyssna på klassisk musik.
– Det var nog inte speciellt vanligt att lärlingar inom lantbruket bildades i klassisk musik, säger Magnus Westerholm.
Schwalbe samlade också konst av Finlands främsta konstnärer: Edelfeldt, Gallen-Kallela och Schjerfbeck, med flera.
Den lyckades man rädda efter att familjen tvingades fly hals över huvud då Sovjetunionen gjorde anspråk på egendomen. Allt familjen fick med sig var tre kappsäckar.
– Efter att familjen lämnade stället, lär några av lärlingarna ha skurit ut dukarna ur ramarna, rullat ihop dukarna och skickat dem till Sverige. Där antar jag att Schwalbe avyttrade dem för att kunna leva ett drägligt liv, berättar Magnus Westerholm.
Ramarna brändes sedan upp för att det inte skulle finnas bevis på tilltaget.
Historien förtäljer också att möblemanget sattes på ett fartyg till Estland som lär ha förlist och sjunkit med hela sin dyrbara last.
Återsåg aldrig sitt Brännbollstad
Men levande minnen från interiören i den stora rappade stockvillan finns i musikrummet och biblioteket.
Arthur Schwalbe började om som förvaltare på en stor gård i Skåne i Sverige, men han dog redan 1952.
Inte heller Agda Schwalbe återsåg någonsin Brännbollstad igen.
På frågan om hur det känns att bo i ett så anrikt hus, svarar Kristian Westerholm så här:
– Det är ju inget museum, utan ett en helt vanlig gård, men det är klart att det har en spännande historia. Att bo i ett stort hus har både fördelar och nackdelar: det är mycket att städa och underhålla men om man ordnar fester behöver man inte bekymra sig om hur man skall få gästerna att rymmas, säger han med ett leende.
Eftersom Schwalbes förblev barnlösa, finns det inga efterlevande till paret som gjort anspråk på Brännbollstad.
Porkalaparentesen fick långtgående följder för jordbruket, även för grannkommunerna
Apropå lantbruk, så säger Kristian Westerholm att man ännu ser arvet från Porkalaparentesen, också i de närliggande områdena som inte var ockuperat av främmande makt.
– Här finns ju egentligen ganska få djurgårdar, åtminstone i Sjundeå och Kyrkslätt. Nu finns det ju överlag väldigt få mjölkgårdar, men där har det alltid funnits väldigt få mjölkgårdar.
– Ryssarna förstörde ju all infra när de for, alla ladugårdar och andra byggnader. Så det var väldigt få som började bygga upp en ny mjölkproduktion sedan då de kom tillbaka.