De två byarna Molpe och Terjärv sticker ut. Genom föreningsliv och en entreprenörsanda verkar invånarna ha skapat en positiv cirkel där aktivitet föder gemenskap och tvärtom.
I Terjärv svarade någon som deltog i undersökningen att det var fotbollslaget som avgjorde saken och ledde till beslutet att stanna.
– Det kan ha varit jag. Fotbollen var en stor del av beslutet just då, säger Sami Furu som egentligen är Småböndersbo men som sedan 2009 bor i Terjärv efter några år av studier och jobb på andra orter.
Furu tycker att han bor centralt. Att Terjärv skulle vara långt borta är en fråga om inställning, enligt honom.
– Jag kan inte påstå det är långt någonstans, jag får göra precis det som stadsborna får göra, säger han och räknar upp att det tar knappt en kvart att gå till jobbet, 8 minuter till matbutiken, 6-7 minuter till ishallen och bollhallen.
Och så påpekar han att det finns alla möjliga kurser och föreställningar att gå på då han inte jobbar eller idrottar.
Du får gå på livräddningskurs, knyppling eller revy om du vill också?
– Exakt, det tar sju minuter att gå dit. Jag tycker det är livskvalitet och lyx i allra högsta grad.
Kan man betala bort talko?
Terjärv Ungdoms Sportförening, TUS, har i dag cirka 100 aktiva fotbollsjuniorer och lika många ishockeyjuniorer. Camilla Vesala är ordförande för föreningen och ser det som ett kall att ställa upp för att både yngre och äldre i byn ska ha något att göra, någonstans att träffas.
Vesala tror att den som har familj och nätverk i byn lockas tillbaka till byn efter studier på andra orter.
– Men så har vi också ett livligt industriliv här och företagsamheten blomstrar, många nya unga företagare. Så jag upplever att också det är i skick här.
Varför är det så mycket aktivitet i Terjärv då?
– Händiga människor, sega typer med positiv inställning, säger Furu.
Men visst märks det också i Terjärv att talkoandan haltar.
– Det har blivit betydligt sämre. Det är en märkbar skillnad om man jämför 10 år bakåt. Vi börjar få de här generationerna som inte vet vad talko är. Man börjar höra att kan jag betala i stället för att komma på talko.
Vad svarar ni då?
– Nej. Än så länge har det inte gått.
Inga ”rester” som stannar på landet i dag
Tidigare forskning har ofta fokuserat på de som flyttar till städer, de har setts som aktiva medan de som stannar är passiva, förklarar forskare Kenneth Nordberg på Åbo Akademi. Men den här fallstudien som har gjorts i samarbete med Migrationsinstitutet och Yrkeshögskolan Novia ger en helt annan bild av läget.
– Det första man kan konstatera är att det här att stanna är ett aktivt beslut av människor som har alternativ. Och det är kvalitetér på platsen som gör att man har valt att stanna.
Det går emot antagandet man haft i urbaniseringsforskning.
– Alltså att de som stannar är sådana som inte haft möjlighet att komma därifrån. De som bor på landsbygden i dag har den rakt motsatta utgångspunkten, att de har sett kvaliten på landsbygden som inte finns i staden.
Ge och ta-principen gäller på landet
Närmare 100 personer som är äldre än 30 år har intervjuats i förutom Molpe och Terjärv också i Maxmo samt i Munsala och Jeppo i Nykarleby.
Svaren kring varför man stannar kan delas upp i tre delar. De första två bekräftar tidigare forskning och handlar dels om att familj, sociala nätverk och närhet till natur finns i byn. Den andra delen handlar om tillgång till arbetsplatser och service som till exempel bybutik, daghem och bra vägar.
Det nya som kom fram i den här studien kallar Nordberg dynamiska faktorer, eller sådant som människor gör för att det ska vara möjligt att stanna. De kom särskilt fram i Terjärv och Molpe.
– Det finns stort lokalt engagemang som skapar aktiviteter. I Molpe var det till exempel stor aktivitet för att hitta saker att göra i vardagen för ungdomar och barn.
För det andra fanns i de här två byarna ett företagande som var unikt.
– En entreprenörskapsanda som också bidrar, som ger ett serviceutbud och gör lokalsamhället attraktivare.
Enligt Nordberg var det intressanta att företagarna såg det som att deras drivkraft - vid sidan av det egna vinstintresset - var att ge tillbaka något till lokalsamhället.
– Det kom tydligt fram att man göra det för att ge något tillbaka, att man skapar ett bättre utbud i lokalsamhället.
Karga förhållanden gjorde att byn fick klara sig själv
Det finns också jättemycket aktivitet i Munsala, Jeppo och Maxmo, betonar Nordberg. Men skillnaden till Terjärv och Molpe var ändå så markant att forskarna kände sig tvungna att undersöka historiska faktorer som kan ha betydelse för aktiviteten.
Det visade sig att byarna Terjärv och Molpe haft svårare tider än övriga. De har kanske inte haft lika bördiga jordar att odla, de är lite mer avskilda, vägarna är dåliga och de verkar ha tvingats till att bli lite mer uppfinningsrika.
– Vi ser det som att det i byarna har skapats en anda av att vi klarar oss själva, att vi skapar förutsättningarna själva.
I de tre övriga byarna verkar det snarast som att man nu håller på att lära sig det man redan gjort i Molpe och Terjärv. Till exempel Maxmo grundade en skärgårdsförening i samband med att service las ner och det fanns en rädsla för att allt skulle dö ut.
– Det kom fram i intervjuerna att de har lyckats stärka identiteten och skapa ny gemenskap i skärgården.
En slutsats i forskningen blir att det finns stora fördelar med att lära sig jobba gemensamt.
– Det blir en god cirkel när det kommer igång. Finns gemenskap skapar det aktivet och det i sig skapar ännu mer gemenskap.
Gemenskapen i Terjärv och Molpe var inkluderande
Enligt Nordberg är det också viktigt att den lokala gemenskapen i Terjärv och Molpe visar tecken på att vara mycket inkluderande.
– Föreningarna hade uttalade strategier att försöka välkomna de som flyttar in, de tar aktivt kontakt med dem. Det finns en risk att starka lokala gemenskaper blir utestängande och det blir direkt skadligt. Det behövs att man är öppen för omgivningen och bygger nätverk i större skala.
Det som forskarna fann rimmar väl med vad Terjärvbon Fanny Byskata beskriver. Hon nämner att i byn kan alla vara tillsammans. I volleybollaget hon är med i finns folk i alla olika åldrar.
– Vi har många frivilliga som ställer upp och möjliggör allt. Inkluderande är nog rätt ord, absolut, säger hon.
Rådet framöver: Håll bygdeting
Forskningen ska nu utmynna i en rad rekommendationer eller råd för stat, regioner och kommuner i fråga om landsbygdsutveckling. Ett konkret råd är att kommunerna regelbundet kunde hålla bygdeting i byarna.
Modellen kommer från gamla tiders ting där befolkningen samlades för att rådslå och lösa problem. Vår tids modell utgår från att invånare och kommunala representanter regelbundet bjuds in till ting.
– Vad är på agendan, vad behöver vi göra tillsammans och vad behöver utvecklas? Och vilka lösningar kan vi hitta och vilka aktörer behövs för att kunna göra det, säger Nordberg.
Också på regional och nationell nivå hoppas att beslutsfattarna utvecklar de här tankegångarna.
– Det var ett så centralt resultat, gemenskapen och att lära sig agera på lokala behov och utvecklingsidéer.
Nordberg anser att både landskapsförbuden och kommunerna har orsak att också bemyndiga bygdetingen och beakta dem i sitt utvecklingsarbete.
