Kristoffer Nilsson på Nybondas gård i Liljendal är den sista mjölkbonden i byn. Att han följde i sin fars fotspår är ingen slump – redan som barn drömde han om att ta över familjegården. Han trivdes redan då runt maskinerna, korna och släktingarna som alltid fanns nära till hands.
– Jag umgicks alltid med äldre släktingar och fick därför en gammaldags Liljendaldialekt. Det retade min modersmålslärare, som tyckte att jag skulle prata högsvenska, säger han och stryker sitt långa skägg.
Ännu är dialekten stark, precis som hans släkthistoria i trakten.
– Min släkt har ägt gården i fem eller sex generationer. Inte så länge, säger han med ett lite snett leende.
Efter en paus lägger han till:
– Det är klart jag tänker på det. Min farmor är snart 100 år men hon är fortfarande med ibland. Hon dubbelkollar fortfarande att allt går rätt till.
Fick växa upp snabbt
Trots att Kristoffer Nilsson alltid varit inställd på att en dag ta över gården, skedde det tidigare än väntat när hans far Kurt Nilsson fick ett plötsligt sjukdomsbesked.
– Farsgubben fick cancer och då visste vi inte hur det skulle gå. Så jag tog över gården direkt för jag var ju ändå färdig med skolan.
Ett decennium senare traskar hans far fortfarande runt med snabba steg ute på gården. Ena sekunden försvinner han in i en ladugård för att i nästa dyka upp i en traktor.
– Jag tror aldrig att vi har bråkat om något, säger Nilsson om relationen till sin pappa.
Enligt Bodil Lindqvist som är husdjursrådgivare på Nylands Svenska Lantbrukssällskap fanns det 2003 femton mjölkgårdar i Liljendal. Nu är det bara Kristoffer Nilsson kvar.
Man måste ha intresset, ivern och viljan
Kristoffer Nilsson
Den skäggige mjölkbonden framstår som varje lantbrukares drömson. Han tog över gården när familjen behövde det som mest och har bara fina ord att säga om sin far. Samtidigt förstår han att många unga är tveksamma till om de vill följa i sina föräldrars fotspår.
– Att vara bonde innebär stora ekonomiska risker. Vill vi att fler unga ska ta över handlar det om pengar. Hade lönen varit bättre, skulle fler vara intresserade.
Han säger ändå att jobbet har många positiva sidor.
– Det är ett givande och mångsidigt arbete. Man har så mycket ansvar och det tycker jag om ... Men börjar jag räkna på min timlön så blir jag kanske inte så munter.
Nilsson berättar att han jobbade till två på morgonen igår och steg upp på nytt vid femtiden. Lyckligtvis är han som sagt inte ensam i arbetet. På gården delar han vardagen med sambon Janina, som också jobbar där.
– Hon jobbar heltid här på gården. Den är inte så stor men det finns alltid något att göra. Det var inget som bestämdes vid första dejten direkt.
Dottern får bestämma om hon vill bli mjölkbonde
Om Kristoffer Nilsson blir den sista generationens mjölkbonde i Liljendal får tiden utvisa. Han hoppas på bättre ekonomiska tider så att han kan modernisera vissa delar av gården. Utöver ekonomiska utmaningar är generationsväxlingen ett problem för många bönder.
Det är inget som Nilsson oroar sig över än. Han var ung när han tog över men tänker inte tvinga dottern Melissa att följa i sin fars fotspår.
– Jag hoppas att hon ska fortsätta men jag kommer inte tvinga henne. Man måste ha intresset, ivern och viljan för att det ska gå. Hon får välja själv.