Sockerbetan är tillbaka på åkrarna i Östnyland efter en paus på sju år

Jan Stjernberg är den enda sockerbetsodlaren i Östnyland. Ett nytt transportstöd gör det möjligt att få ekonomi i hanteringen.

Jan Stjernberg  med en sockerbeta i handen går över en åker.
Jan Stjernberg är rätt nöjd med den första sockerbetsskörden i Östnyland på många år. Bild: Mikael Kokkola / Yle

Som ett stolt skepp drar traktorn med betupptagaren sakta fram över det vida gröna åkerhavet på Vessö i Borgå. I sitt kölvatten lämnar farkosten efter sig en mörk, våt och lerig åkerjord, där sockerbetan har vuxit sig stor, stark och söt sedan maj.

– Jag är ungefär halvvägs nu med upptagningen och till den 20 oktober ska betorna vara uppe. Det är ett traditionellt datum man försöker hålla sig till, senare finns det risk för hårda köldnätter och då fryser betorna fast i åkern, säger Jan Stjernberg.

Han odlar sockerbetor på en 10 hektar stor yta. Senast han skördade betor var 2017, efter det gav han upp.

– Priserna var sämre och hösten var urusel. Det var besvärligt att få upp betorna och en del blev kvar på åkern, så då for intresset för att odla dem, säger han.

Sockerbetor på hög vid åkern.
Rovorna klarade av hettan i våras bra och har vuxit sig stora. Nu väntar de på att föras till sockerfabriken. Bild: Mikael Kokkola / Yle

Den långa vägen till Finlands enda sockerbruk i Säkylä i Satakunta har tidigare gjort odlandet olönsamt i Östnyland. Men nu får Stjernberg ett transportstöd för 160 kilometer av den 250 kilometer långa sträckan.

– Nu gör jag ett nytt försök med betorna och utvärderar det senare i höst, säger Jan Stjernberg.

Ännu i början av 2000-talet var sockerbetan en rätt vanlig växt på åkrarna i Östnyland. Sedan stängde sockerbruket i Salo 2006 och ett tiotal producenter föll bort i regionen, då avståndet blev för långt.

Jan Stjernbergs försök med betan har väckt intresse bland andra lantbrukare.

– Sockerbetan växer bra på våra åkrar och den är en tålig växt med en lång odlingstid, från maj till oktober, säger han.

Hans maskinpark för betorna fungerar fortfarande och det gör att han lätt kunde börja igen.

– De gamla betodlarna här har frågat hur det går, men de flesta har sålt sina maskiner eller skrotat dem, så för dem är det svårare att börja på nytt. Nu är det lite ensamt och det skulle vara roligt att vara fler som odlar sockerbeta här, säger Jan Stjernberg.

Om årets skörd av sockerbetor är han försiktigt optimistisk.

– De har växt bra i år, klarat av hettan i maj och kompenserat luckorna i raderna genom att stort växa till sig. Sockerbetan klarar bra av olika förhållanden, säger Jan Stjernberg.

Jan Stjernberg
På Jan Stjernbergs gård, Hummelsund, sattes de första sockerbetorna i myllan 1966. Bild: Mikael Kokkola / Yle

De största sockerbetorna han nu drar upp ur Vessömyllan väger långt över ett kilo. För ett kilo strösocker behövs sex kilo betor.

Hur det blir i framtiden är oklart.

– Det klarnar under hösten. För tillfället finns det inga avtal mellan odlare och sockerbruket, som under många år har strävat efter att få nya odlare. Nu har det lyckats och deras kvot är full. Men tyvärr finns det ett litet överutbud av socker i Europa och det gör att arealerna kommer att minska och antagligen priset också, säger han.