Ia Asén säger att hon egentligen inte är rädd för vargen, men att det är obehagligt att leva med ständigt hot om att fåren kan utsättas för attack.
– Jag är hela tiden på min vakt och orolig för mina djur. Om någon som bor i närheten av fåren ringer eller om jag får samtal från ett främmande telefonnummer, hoppar hjärtat ett extra slag, säger hon.
I takt med att vargstammen i Finland ökat har också de problem som vargarna orsakar ökat.
Vargstammen i Finland bedöms bestå av 60–65 vargrevir med sammanlagt ungefär 300 vargar. Enligt en del människor är det här alldeles för få medan andra tycker det är alldeles för många.
Projektet Varglife har haft som syfte att minska oro och rädsla kring vargens närvaro, skydda hundar och husdjur från angrepp, öka förståelsen för vargen och ta fram nya verktyg för att hantera vargfrågan på ett hållbart sätt.
Den övergripande tanken är att hitta sätt för människor och vargar att samexistera i Finland.
Projektet har hållit på i sex år och tar slut nu under hösten.
Enligt Naturresursinsitutet, som har hand om projektet, har det varit lyckat på många sätt. Men den fårfarmare Svenska Yle träffar är missnöjd och trött.
Fårfarmare särskilt utsatta för vargattacker
I Tenala i Västnyland bor fårfarmarna Ia Asén och Kalle Eklund. För två år sedan var de med om en vargattack på sina får.
– De döda djuren låg över hela området här. Vargen lyckades ta livet av åtta stycken och skada sjutton stycken. Fem får måste avlivas här på plats och ställe eftersom de var så illa däran, säger Asén.
Då hade Asén och Eklund inte ännu fått rovdjurs- eller vargstaket.
Asén tror att det var flera vargar som då attackerade fåren, eftersom ett får var så gott som helt uppätet.
– En varg äter väldigt lite. De dödar bara för att döda, inte för att äta, säger hon.
Hennes tippning är att det då handlade om en hel vargfamilj som varit i farten.
– De får som överlevde attacken var mycket chockade och vimsade omkring. Vi försökte samla ihop dem också med hund, men det gick inte alls.
Människor ska få uttrycka oro
På Naturresursinstitutet säger man att det huvudsakliga syftet med Varglife varit att öka möjligheterna till samexistens mellan vargar och människor i Finland.
– Vi har ju en historia med vargen i Finland där det inte är lätt att leva sida vid sida med den. Vargen orsakar skador, oro och rädsla, säger Madeleine Nyman, specialexpert på Naturresursinstitutet.
Under lång tid fanns de flesta vargar i östra Finland, men under de senaste tio åren har vargen spridit sig till fler delar av landet.
Vargen väcker starka känslor och debatten om hur stammen ska hanteras är livlig.
Projektet har velat lyfta fram alla de olika redskap man kan använda för att göra människans samexistens med vargen lättare.
– Ett tema i projektet har varit växelverkan och samarbete, säger Nyman.
Hon berättar att en stor del av konflikterna handlar om relationer mellan människor, åsikter och värderingar. Därför är det viktigt att det finns plattformer där människor kan uttrycka sin oro och diskutera sina erfarenheter med varandra.
Försök att stoppa olagligt dödande av varg
En annan viktig aspekt i projektet har varit olika former av samarbete och möjligheter för människor att komma med i vargförvaltningen i Finland.
I hela landet finns rovdjurskontaktpersoner till vilka man kan meddela om sina observationer av stora rovdjur som björn, varg, lo och järv.
I områden där det förekommit olagligt dödande av varg hade projektet en viltpatrull som samarbetade med både rovdjurskontaktpersonerna och andra lokala invånare med att motarbeta den kriminella verksamheten.
Rovdjursstängsel fungerar bäst
– I Finland har vi redan länge använt de klassiska metoderna för att skydda fårfarmare från attacker, säger Madeleine Nyman från Naturresursinstitutet.
Skyddet gäller all boskap, inte bara får – men fårfarmare är de som har mest problem med vargen.
– Via projektet har vi försökt hjälpa dem med med nya metoder som vi testat tillsammans. Fårfarmarna har också fått komma med egna förslag, säger Nyman.
Också enligt Nyman är rovdjursstängslet det som fungerar bäst, även om det inte skyddar till hundra procent.
– Vargen är ett adaptivt djur. De kan gräva sig under stängslet eller hoppa över eller bara ta sig rakt igenom, säger hon.
Vargen är en del av Finlands ekosystem.
– Vi har förbundit oss till internationella avtal och juridiskt till att upprätthålla vår biodiversitet. Vi skall jobba för en så gynnsam utveckling som möjligt i Finland och vargen är en naturlig del av den helheten, avslutar Nyman.
Polisen larmades till platsen
Man skall alltid ringa larmnumret 112 när man ser eller misstänker vargattacker.
Det gjorde också Ia Asén och Kalle Eklund den dagen deras får attackerades. Polisen anlände till platsen rätt snabbt.
– Där stod jag med bultpistolen i ena handen och kniven i andra handen och var alldeles blodig. Men jag tänkte att de får tro vad de vill. Det är så det går till på riktigt, säger Asén.
Bultpistolen används alltså för att avliva får under slakt. Asén hade avlivat de får som blivit för svårt skadade under vargattacken för att räddas.
Vintern blev lång och dyr
Tolv av de attackerade fåren var skadade men behövde inte avlivas. I stället blev det antibiotika för vargbetten som blev infekterade.
– De kan få stelkramp och blodförgiftning och allt möjligt av vargbett, säger Ia Asén.
Fåren måste också hållas inne hela hösten och vintern.
– Det gick åt en massa vinterfoder i onödan när ett sådant gäng stod inne två och en halv månad längre än normalt.
Följande vår, när fåren skulle tillbaka ut i hagen, kom en del får ihåg vargattacken och var livrädda för att gå ut.
Enligt Asén är det svårt att skydda fåren från vargattacker.
– Fåret är ett bytesdjur. De kan inte själva försvara sig. Det enda som kan hjälpa är vargstängel, säger hon.
Projektet Varglife i praktiken
Projektet Varglife har också inneburit konkreta åtgärder för att skydda boskap och ersätta djurägare för skador.
Ia Aséns fårfarm i Tenala har fått hjälp via projektet.
– Vi har fått ett vargstängsel för det här området och också till vår gårdshage. Men det är ju bara två av våra ställen, säger Asén.
Ia Asén och Kalle Eklund har tvåhundrafemtio får utspridda på bete i hela Västnyland från Sundö till Bromarv.
– Våra får kan samtidigt vara på tio olika platser för att beta, säger hon.
Hon tycker att hjälpen de fått via Varglife är otillräcklig. Hon är tacksam för vargstängslet men det räcker inte.
Tror du vargar och människor kan samexistera – varför eller varför inte? Förklara i kommentarerna.