I de böljande dalgångarna längs Uskela å trivs många växter. Här har traditionellt idkats jordbruk, och brunvita Herefordkor tittar nyfiket på oss.
Här växer också brudbröd, som är en arkeofyt i Finland, alltså en växt som kommit till oss under forntiden. Växten har spridit sig med människor under brons- och järnåldern främst till södra och sydvästra Finland samt Tavastland.
Men hur länge till finns den kvar? Då jordbruket förändras och då det inte längre finns gräsmumsande kossor på varje gård blir det svårare för de gamla växterna att klara sig.
Om en art försvinner rubbas balansen och det kan leda till svårigheter för andra arter, som till exempel pollinatörer som bin, vilket direkt påverkar vår matproduktion och tillgången på livsmedel.
Om vårdbiotopen försvinner blir naturen mindre stabil och det kan i slutändan leda till att vi inte längre får säd till brödet.
Restaurering av vårdbiotoper på tre olika sätt
I S:t Bertils i Salo restaureras hotade traditionella landskap som är viktiga för den biologiska mångfalden.
Man använder tre huvudsakliga sätt att hålla öppna traditionella landskap som hotas av igenväxning – bete, slåtter och röjning. Det är en del av livsmiljöprogrammet Helmi.
Vid bete är det korna som sköter jobbet. Vid slåtter slår man gräset med en slåttermaskin. Är det ett område som länge varit utan skötsel så röjer man bort oönskad växtlighet.
– Vi kan inte säga att någon av metoderna skulle vara bättre än de andra, utan det gäller att hitta den bästa metoden för varje plats, eller en kombination av dem, säger WWF:s vårdexpert Eeva-Liisa Korpela.
Traditionella landskap, som ängar och torrängar, är den viktigaste livsmiljön för en fjärdedel av alla hotade arter i Finland. Om traditionella landskap inte sköts kommer de att växa igen och försvinna.
– Många markägare har själva velat vara med i Helmi och förbättra sina betesmarker. Helmi-programmet ger jobb till företag och gårdar som jobbar med naturvård, säger naturvårdsexpert Hanna Hakamäki vid NTM-centralen i Egentliga Finland.
Restaureringen utförs ofta enligt nyckelfärdig-principen, där NTM-centralen med markägarens samtycke ordnar nödvändiga tillstånd och utredningar för objektet.
Restaurering kostar, men hjälper samtidigt ekonomin
Restaurering hjälper både naturen och ekonomin, och därför behövs kontinuitet och ekonomiska satsningar för att genomföra restaurering.
Markägare kan ansöka om att vara med i Helmi-programmet, och kan få hjälp med att få sina ängar restaurerade, ett bidrag antingen som tjänst eller vara.
– Det skapar också ett nytt yrke, restaurator, ett framtidsyrke med stor potential, säger Eeva-Liisa Korpela.
En av dem som fått jobb tack vare slåtterpilotprojektet är naturvårdsentreprenören Maisa Paakkinen. Med sina slåttermaskiner har hon kört upp och ner för de backiga åsluttningarna för att återställa traditionslandskapet.
Allt gräs som slagits är dessutom jättebra mat för hästar. Paakkinen har låtit undersöka näringsvärdet, och det är idealiskt för hästar inom hobbyverksamhet.
Eller det skulle ha varit idealiskt. Denna sommar regnade det så mycket att man inte kunde ta tillvara gräset.
– Det är absolut något vi borde ta tillvara, såväl för hobbyhästar, som för hobbygetter och hobbylamm, säger Paakkinen.
Jättebalsaminen mår alltför bra
Vi åker vidare i S:t Bertils från Henrik Jensens kossor till Salo stads rekreationsområde i Liipaus.
– Nej, det kan inte vara sant, säger Maisa Paakkinen och sätter händerna framför ögonen.
Men det hjälper inte. De finns där ändå. Ängen är full av jättebalsamin.
På Liipaus äng har Paakkinen bara några veckor tidigare röjt vegetation och slagit gräs. Det var snårigt och otillgängligt, men Paakkinens röjarlag på 5–9 personer har röjt upp ordentligt.
Kvar fanns en liten hage med ungträd, där fjärilar, fågelungar och djur fått skydd, och där traditionella växter fått rum att växa. Och alla jättebalsaminer var borta.
Men det är jättebalsaminen som mått bäst. Fastän alla små plantor av jättebalsamin rivits upp kommer nya frön ner med ån Kurajoki, och jättebalsaminen sprids på nytt längs ån, och hela vägen vidare längs Uskela å ut till kusten.
– Främmande invasiva växtarter är ett problem i traditionella landskap. Det finns ett behov att bli av med dem, men också ett stort intresse av att bli av med dem, säger Salo stads miljöskyddsinspektör Jaana Röytiö.
Röytiö är glad över att det här tidigare otillgängliga området nu öppnats upp och hon skulle gärna se att S:t Bertilsborna och andra Salobor utnyttjade det för promenader, picknickar eller camping.
– Då kanske man kan riva upp några plantor av jättebalsamin varje gång man är här, och se hur bra de gamla, traditionella växterna mår istället, säger Röytiö.
